När Karl-Johansvägen var färdig utlystes underhållet på entreprenad. En hemmansägare i Östersundstrakten lämnade för staten lämpligaste anbudet. Hans sätt att sköta sitt åtagande karaktäriserades på så sätt att han uppbar arvodet, men struntade i underhållet. När Konung Carl XIV Johan år 1835 reste vägen, fann han vägen dåligt underhållen och i en skrivelse till landshövding von Törn uttryckte han sitt missnöje. Men någon egentlig förbättring blev det ej förrän von Törn avgått. Nicolaus Nilsson åtog sig vid ett tillfälle att avhjälpa bristfälligheterna för 800 riksdaler, ett mycket för lågt anbud. Hemmansägaren i Mörviken Eric Perssons anbud var t.ex. 4000 kr. Lantmätare Köhl skrev 1848 från Stalltjärnsstugan, att han besiktigat vägarbetet. Han var nöjd med de arbeten som redan då utförts, men trodde ej att entreprenören skulle gå i land med resterande arbeten.
Och det blev också fallet. Nicolaus Nilsson avhände sig livet 1852 16/7. Tullförvaltaren i Tege, Sjösten, skriver i sin dagbok av den 26/7 1852: ”Inlopp den beklagliga underrättelsen i går omkring tiden för vår avresa hemifrån kl 2 em, att 60-årliga Nicus Nilsson avhänt sig livet genom strupens avskärande medelst en rakkniv. Han var i livstiden känd för att vara en fredlig, förståndig och aktad man.”

Och samma år 3/8 skriver Sjösten: ”Reste Sundling och jag till Lund för att söka Landhövdingen  m. fl.. Där hölls rannsakning om Nicus dödssätt. Dom blev att den dödes lik skulle på grund av betygad svagsinthet få ärlig begravning.