Glas

Troligen är konsten att tillverka glas 4000 år gammal, men inte förrän på 1800-talet började man använda fönsterglas allmänt.

Glas är en materialgrupp för sig, men ibland räknas det som ett keramiskt material. Glas innehåller samma molekyler som keramer. Under tillverkningen värms råvarorna upp så att de smälter. När de stelnar hinner atomerna inte få en ordnad kristallstruktur. Atomerna ligger i oordning, som i en vätska.

Glas är normalt klart och färglöst. Vid tillsatts av olika metalloxider kan glaset få en mängd olika färger. Det blir dekorativt och kan användas för att skydda känsliga varor mot ljus.

Kvartsglas. Kiseldioxid, SiO2, smälter vid 1700 grader. När smältan stelnar, får man glas, som tål hastiga temperaturförändringar och släpper igenom ultraviolett ljus. Glaset används på laboratorier och i sollampor.

Sodaglas är en fast lösning av kvartssand (kiseldioxid), soda (natriumkarbonat) och kalksten (kalciumkarbonat). Sodan sänker glasmassans smältpunkt och kalkstenen ger glaset bättre motståndskraft. Sodaglas är den billigaste glassorten och används till fönsterglas, dricksglas, flaskor m.m.

Eldfast glas framställs av sand, soda och boroxid (B₂O₃) och används i hushållet och på laboratorier.

Kristallglas innehåller sand, pottaska (kaliumkarbonat - K₂CO₃) och blymönja (Pb₃O₄). Kristallglas används till prydnadsglas och finare dricksglas.

Härdat glas. När glas upphettas så att det börjar smälta och hastigt kyls ned, får man härdat glas som är cirka 5 gånger starkare än vanligt glas.
Det används bland annat till sidorutor på bilar.

Laminatglas tillverkas genom att upphetta två glasskivor med en plastfolie emellan. Vid upphettningen smälter glas och plast ihop. Glaset är betydligt starkare än vanligt glas, och om det går sönder hänger glaset kvar i plastfolien. Laminerat glas används i skyltfönster och framrutor på bilar.