Radioaktivitet
Ämnen som sönderfaller sägs vara radioaktiva. Radioaktivitet kan vara mycket farlig för människan eftersom strålningen från radioaktiva ämnen påverkar mänsklig vävnad och människans celler. Om man utsätts för stora mängder joniserande strålning kan cellerna förstöras och orsaka cancer. Radioaktivitet upptäcktes av Henri Becquerel i slutet av 1800-talet, när han fann att grundämnet uran påverkade en fotografisk film. De två franska vetenskapsmännen Pierre och Marie Curie upptäckte strax därefter två nya radioaktiva ämnen.
De olika sorterna av joniserande strålning har olika stor räckvidd. Alfastrålningen som består av relativt stora partiklar stoppas enkelt av en pappskiva medan betastrålning, som har lite längre räckvidd, stoppas av en träskiva. För att stoppa gammastrålning, som tränger rakt genom mänsklig vävnad, krävs ett tjockt lager bly. Vilken strålning som är mest skadlig beror på var strålningskällan befinner sig. Utanför kroppen är gammastrålning farligast, medan alfastrålning gör mest skada inne i människokroppen. Det kan alltså vara farligare att äta föda som innehåller alfastrålning än att utsättas för utvändig gammastrålning. Märkligt nog kan vi ibland ha nytta av strålning, t ex för att behandla cancer. Cancerceller behandlas med gammastrålning. De är känsligare för strålningen än normala celler.
Radioaktivt sönderfall sker spontant, dvs plötsligt och slumpvis, och påverkas inte av yttre faktorer. Det spelar alltså ingen roll om man värmer upp ett radioaktivt ämne. Sönderfallet sker ändå. Hur radioaktivt ett ämne är beror på hur många sönderfall som sker i atomkärnan. Radioaktivitet mäts i enheten Becquerel (Bq) som anger antalet sönderfall per sekund.
