Att hitta järnmalm på 1600-talet kunde vara lönande. Men var skulle man provbryta eller som det hette ”optaga skierpningar”? Det var faktiskt enkelt på den tiden. Skogarna användes endast för vedtagning. Avlägset belägna skogar ansågs värdelösa. Träden fick åldras, självdö och falla omkull. Det var alltså rikligt med vindfällen i urskogarna. Granar som har ett ytligt rotsystem rev upp stora hål i marken och där kunde man lätt se om jorden var roströd.
Marken däromkring rensades då från lös jord och växtlighet så
att berget kom i dagen. Sedan eldade man där, kastade på kallt vatten
så att berget sprack sönder och hackade loss malmen. Ofta var det
bara en mycket liten fyndighet man träffat på, men hade man tur
kunde man följa en åder ner i berget. Några kilometer från Lögdö,
vid Orrtjärn, finns en tydlig provbrytning och flera mindre hål.
Tyvärr var järnet alltför svavelhaltigt och gav rödbräckt järn
som vid smide spricker i kanterna. Det var först på 1800-talet som
detta förhållande kunde bemästras.
