I kolmilan framställdes träkol genom torrdestillation.
Kolet kunde sedan användas i masugnar. I den vanligaste
typen av kolmila, skorstensmilan, restes ved runt en stock, bordsstaken.
Milan, vars bottenradie brukade vara 6 meter, täcktes sedan
med granris, mossa och sandjord. Den antändes sedan i botten
nära bordstaken via en tändtrumma. Avgaserna leddes ut
under milan genom en skorstenskanal.
Det var viktigt att förbränningstemperaturen
var måttlig och syretillförseln låg. Milan fick
inte ta eld och måste därför ha ständig passning.
Slog eld ut någonstans gällde det att snabbt klättra
upp på milan och täcka igen. En farlig sysselsättning.
Kolningen kunde ta 10-22 dygn och ge 100 m3 träkol.
Senare tids effektivare kolning sker i ugnar där avgaserna
ger flera biprodukter t.ex. tjära, terpentin, ättiksyra,
metanol och aceton.
Under andra världskriget användes
träkol som bränsle till bilar. Brinnande träkol med
liten syretillförsel avger kolmonoxid, gengas, som sedan förbränns
i bilmotorn till koldioxid.
|
|
Färdig
kolmila |
|
|
|
Inuti
milan |
Kolmilarens
koja |
|
|