Järn var redan
före vikingatiden en stor exportartikel. Man vet att
s.k. Kalmarjärn skeppades till Tyskland, England och Holland.
Antagligen såldes järnet i små bitar som vägde
mindre är ett halvt kilo. Under vikingatiden standardiserades
dessa bitar. De kallades osmundare. En osmund vägde ca 350
gram och var stor som tändsticksask. 600 sådana bitar
kallades ett pund osmund. Dess kvalité var hög sannolikt
beroende på att den svenska myr- och sjömalmen hade låg
halt av fosfor, som gör järnet skört när det
är kallt(kallbräckt).
Under den här tiden ansåg man att järn och stål
var olika metaller. Blev det utsmidda blåaktigt ansågs
det vara stål.
I Frans G. Bengtssons roman Röde
Orm får Orm och Toke mottaga var sitt svärd av den sköna
Subaida, kalifen Almansurs favorithustru. Orm kallade sitt svärd
för Blåtunga vilket antyder att det var gjort av stål.
Den blå färgen kommer av järnets innehåll
av mangan som tycks förhindra inblandning av fosfor i järnmalmen.
För hög svavelhalt ger rödbräckt järn vilket
spricker i kanterna vid smide. Sådant järn förekom
ofta som biprodukt när koppar framställdes. Svavel försvinner
om järnmalmen upphettas(rostas) före masugnsprocessen.
Gammal grop där järnmalmen rostades |
|
