För att göra
tackjärnet smidbart anlades hammarsmedjor. I dessa har olika
slags smide förekommit.
- Osmundsmidet, före 1400 – 1800. Tackjärnet som var gjutet i tunna kakor sammanslogs till ett smältstycke, loppan. Denna smiddes ut, höggs upp i osmundare vilka man kunde smidda ut till stänger.
- Tysksmidet, 1600 – 1800. Härden var större än osmundhärden med botten av tackjärn. Men liksom osmundsmidet omvärmdes järnet. Järnet fick mycket låg kolhalt och blev segt och starkt.
- Vallonsmidet, 1643 – 1920-talet. Tackjärnet var gjutet i 4 m långa stycken som sköts in i ugnen från sidan. Smält järn droppade sedan ner i ugnen och färskades genom omrörning med spett. Smältstycket flyttades sedan till en räckarhärd där det värmdes på nytt och sträcktes ut till en stång. Järnet fick högre kolhalt än tysksmidet och likade mera stål, som är järn legerat med kol.
- Lancashiremetoden, 1830-1920-talet. Här var
ugnen bättre konstruerad och större. Dubbelt så
mycket järn kunde färskas per timme. Dessutom var
kolåtgången mindre. Arbetet i ugnen skedde fortfarande
med spett, men med hjälpbrytare.
För att sträcka ut järnet till stänger användes stora hammare som drevs av vattenkraft. De som arbetade i en hammarsmedja blev ofta döva. Inga hörselskydd användes på den tiden.
Smälthammare vid Engelsbergs bruk |
|
Lancashireugn vid Engelsbergs bruk |
|
