Ormar
Ormarna är rovdjur och spårar sina byten med hjälp
av synen och sitt känsliga luktsinne. Den kluvna tungan
samlar in partiklar i luften som förs till gommen där de
känsliga luktcellerna är placerade. Ormarna använder
alltså tungan för att känna lukter. Lukt- och synsinnena
är välutvecklade, men hörsel saknas.
Bytesdjuren är ofta mycket större än ormens huvud,
och därför är käkarna sammanbundna med tänjbara senor.
I annat fall skulle ormen inte kunna svälja bytesdjuret.
Huggormar har långa gifttänder som de kan fälla ned.
Huvudet på dessa ormar är trekantigt och tydligt
avsatt från kroppen. Hos snokar utan gifttänder, är
huvudet inte lika tydligt avsatt från kroppen.
Ormarna har inre befruktning. Många arter lägger
ägg på solexponerade platser, men i andra fall kan
äggen kläckas innan ungarna föds.
Ormarna saknar extremiteter, och förflyttar sig istället med slingrande rörelser. Detta rörelsesätt kräver stor rörlighet mellan ryggkotorna, som kan vara ända upp till 400 st.
I Sverige förekommer snok, hasselsnok och huggorm. Huggormen dödar bytet med ett giftigt bett, snoken sväljer sitt byte även om det inte hunnit dö. Hasselsnoken, som är vår ovanligaste reptil, kramar ihjäl sitt byte på samma sätt som boaormar.
