Ryktet om Sankt Eskil spred sig ut i Europa, och Sankt Eskils grav blev en
vallfärdsort för många pilgrimer. På 1100-talet kom Johannitermunkar till
Sverige. De valde att slå sig ned vid Eskilstuna, dels på grund av att Sankt Eskils
grav fanns här, och dels därför att platsen som sådan var mycket naturskön.
Johanniterordern var från början en ordern vars främsta syfte vara att hjälpa
fattiga och sjuka. Munkarna anlade ett sjukhus, s.k. hospital i Eskilstuna. På
sjukhuset vårdades pilgrimer, gamla och sjuka krigare, men även behövande från
trakten. Mot betalning kunde gamla och ensamma personer flytta in i klostret.
Vem som helst kunde genom att skänka något - exempelvis en tunna råg varje år
eller en gård - till klostret få ingå i dess andliga gemenskap. Att ingå i den andliga
gemenskapen innebar att man hade klostrets beskydd, och att man var försäkrad
om klostrets förböner i all evighet. Många kända Svenskar skänkte gårdar till
klostret, t.ex. Birger Jarl, Magnus Ladulås och drottning Margareta. Med tiden
blev klostret mycket förmöget, och ägde de flesta gårdarna i Eskilstunatrakten.
Till klostret hörde också en stor trädgård där det bland annat odlades medicinalväxter. Munkarna hade också en betydelsefull roll som spridare av kunskap och ny teknik. De lärde befolkningen i trakten nya sätt att odla och de byggde kvarnar. Eskilstuna kom med tiden att bli känt för sin smidesindustri, och det var munkarna som anlade den första smedjan i Eskilstuna.
Tusentals pilgrimer vallfärdade till Eskilstuna under Eriksmässan, och dessa behövde mat och olika former av service, så ett livligt samhälle uppstod runt klostret. Med tiden bosatte hantverkade och köpmän i Eskilstuna.
Medeltiden | Sankt Eskil | Klostertiden | Klostret upphör
Johanniterriddare