Groddjur

Till groddjuren hör grodor, paddor och vattenödlor (salamandrar). De kan leva både på land och i vattnet och kallas därför även amfibier. I Sverige är den vanliga grodan, åkergrodan samt den vanliga paddan de tre vanligaste arterna.

Groddjurens föda består av olika smådjur som insekter, maskar och spindlar. Som yngel äter de istället olika vattenväxter. När födan ska fångas slungas djurets långa och klibbiga tunga ut ur munnen för att fånga bytet. Detta sker oftast otroligt snabbt.

Groddjurens lungor r små och räcker därför inte till att förse kroppen med den mängd syre som behövs. Djuret kan leva tack vare att blodet även syresätts genom munnens slemhinnor och den yttre huden. För att hudandningen ska fungera måste huden jämt vara fuktig. Den får aldrig torka ut. Groddjuren undviker uttorkning genom att vistas i vatten eller fuktiga miljöer. Paddornas hud är inte lika känslig för uttorkning som grodornas. Paddornas hud är ofta försedd med knottror, som innehåller gift.

Fortplantningen sker i vatten där honan avger rommen som hanen sedan sprutar spermier över. Därefter lämnas äggen som får utvecklas till nya individer utan tillsyn. Man säger att grodorna har yttre befruktning.
Grodorna lägger äggen i stora geléklumpar, medan paddorna lägger dem i länga geléband. Larverna andas först med gälar men utvecklas sedan till landdjur med lungor och ben.
Groddjuren övervintrar pä bottnen av en sjö eller i en frostfri håla på land.

Trädlevande grodor har häftskivor på fötterna för att få fäste på grenar och i bladverket. Den svenska lövgrodan tillhör de trädlevande grodorna, men den förekommer bara på ett fåtal platser i landet och är utrotningshotad.
Grodor och paddor råknas till de stjärtlösa groddjuren medan vattenödlor och salamandrar kallas för stjärtgroddjur. I Sverige finns liten och stor vattenöödla.