- Bessermermetoden, uppfanns av Henry Bessemer 1855 och förbättrades av G.F. Göransson, grundaren av Sandvikens järnverk. Metoden gick i korthet ut på att effektivisera inblåsningen av luft till smältan. Det förbättrades bl.a. med tippbara ugnar, konvertrar, som kunde tappas ur och fyllas när som helst under processen. Dessa ugnar passade bra för järn med låg fosforhalt.
- Thomaskonverten, uppfanns 1876 av av Thomas och Gilchrist. Den såg ungefär ut som Bessemerkonverten men var större och hade fler inblåsningshål i botten, 200 st. Därigenom blev omrörningen bättre och järnets kontakt med syret större. Järnets kunde nu renas från fosfor som dessutom bidrog till uppvärmningen. Metoden användes i Sverige till slutet av andra världskriget.
- Martinprocessen, uppfanns 1864 av fransmannen Pierre
Martin. Metoden gick ut på att förvärma inblåsningluften.
Ugnen byggdes så att två massiva tegelstaplar placerades
på var sida och fungerade som värmemagasin. När
luften fick passera dessa hettades den upp. Därigenom kunde
smälttemperaturen höjas avsevärt.
Fördelar:
Järnskrot kunde tillvaratas.
Stålgjutgods kunde framställas.
Legerade stål kunde tillverkas.
Järnförlusterna blev mindre.
- Induktionsugnen. Uppvärmning med elektrisk ström kom igång i början av 1900-talet. En degel placerades inuti en stor elektrisk spole. En mycket stark elektrisk ström hettade sedan upp järnet i degeln under tillförsel av syrgas. Därigenom renades järnet effektivt från bl. a. svavel.
- Ljusbågsugnen är den metod som förekommer
mest idag. Strömmen tillförs uppifrån genom
tre elektroder. Ugnen är utformad som en vagga och kan
tippas. Särskilt bra är denna ugnstyp för tillverkning
av rostfritt stål.
Järnbruksarbetare från slutet av 1800-talet |
|
