Carl Wilhelm Scheele, 1742-1786, föddes i
Stralsund och var som barn mycket stillsam och tillbakadragen. Han
visade tidigt stort intresse för apotekaryrket och när
hans äldre bror hastigt avled kunde han överta hans
lärlingsplats på ett apotek i Göteborg. Här
var han kvar i sex år ivrigt studerande kemi på sina
lediga stunder. Efter apotekartjänst i Malmö kom han så
till Uppsala 1770. 1775 flyttade Scheele till Köping där
han förestod apoteket till sin död.
I Uppsala träffade han dåtidens främsta kemister
bl.a. Gahn och Bergman. Vid studierna av mineralet brunsten 1772
upptäckte Scheele ämnena mangan,
klor, bariumoxid och förmodligen också
syre. Hans berömda avhandling om luft och
eld kom tyvärr inte i tryck förrän 1777. Då
hade redan Priestley och Lavoisier publiserat sina rön om luftens
sammansättning. Scheele ansåg att luft var en blandning
av eldsluft(syrgas) och skämd luft(kvävgas). Vid förbränning
förenades syre(eldsluften) med flogistonet i de brinnande ämnena
till värme och ljus. Flogistonteorin övergavs när
Lavoisier visade att brinnande metaller ökade sin vikt, vilket
innebar att ämnet flogiston då måste ha negativ
vikt. Scheele invaldes 1775 som ledamot i vetenskapsakademien.
Förutom stora insatser med att beskriva fruktsyrorna upptäckte
Scheele senare också grundämnena molybden
och wolfram.
Hans insatser erkändes
mycket mer utomlands än i Sverige. Han blev invald som ledamot
i vetenskapliga sällskap i Turin, Paris, Berlin, Verona och
Erfurt.
Hans vetenskapliga skrifter samlades i Leipzig. De utgavs
1786 på engelska och 1793 på tyska.